Föreningens årsmöte för 2010 ägde rum på onsdagskvällen den 24 februari. Under alla år tidigare hade årsmötena ägt rum på lördagseftermiddagar. Denna gång hade styrelsen beslutat göra ett försök att lägga mötet en vardagskväll. Försöket måste sägas ha blivit lyckat eftersom uppslutningen blev klart godkänd och ungefär lika stor som den varit tidigare år.

Efter en inledande information om vårens planerade aktiviteter, Släktforskningens Dag den 20 mars och en resa till Torpa stenhus och Konkordiahuset i Hössna den 8 maj, vidtog årsmötesförhandlingarna. De hade förberetts av valberedningen under ledning av Ola Strömsjö och avlöpte snabbt och programenligt med omval över hela linjen utom när det gällde ersättaren för revisorerna. Här ryckte Thord Källefors in efter avgående Göte Nilsson.

Efter kaffeserveringen gick ordet till Eskil Mare från Göteborg. Eskil hade redan förnöjt oss en gång, då han berättade om ”Götheborg III” vid ett tidigare årsmöte. Denna gång var temat för hans föredrag de stora göteborgsvarvens uppgång och fall. Med hjälp av många historiska bilder inledde Eskil sin livfulla skildring med ett nedslag i bronsålderns och vikingatidens skeppsbyggarkonst och drog paralleller till den store svenske fartygskonstruktören af Chapman och till de västsvenska fiskebåtsvarven.

Varvsverksamheten i Göteborg började utvecklas ur Gamla varvet på sydsidan av Göta Älv, där holländska skeppsbyggare byggde fartyg för svenska krigsflottan. Gamla varvet existerade ända fram till år 1907. Platsen gav inget utrymme för någon expansion och i stället flyttades varvsrörelsen över älven till norra sidan. Kända namn i sammanhanget är Keiller och Gibson, som byggde upp en mekanisk verkstad med ångmaskiner som en stor produkt.

Det första fartyg som byggdes på det som kom att kallas Götaverken blev klart år 1847 och var ett örlogsfartyg. Götaverken fick efterhand konkurrens från Eriksbergs varv och Lindholmen. Konkurser och goda perioder avlöste varandra för de tre varven. En framgång för Götaverken blev det när man fick uppdraget att bygga de så kallade Sverigeskeppen, tre pansarskepp som skulle förstärka den svenska flottan under första världskrigets tid.

I lägen när fartygsproduktionen minskade försökte varvsledningarna ersätta den med andra produkter. Så byggde till exempel Götaverken flygplan under andra världskriget.

Eriksbergs varv inledde en ny epok i varvsnäringen när varvet började utveckla metoden med sektionsbyggen och ännu senare blev Arendalsvarvet en pionjär för nya och rationella arbetsmetoder. Detta behövdes verkligen i en allt hårdare konkurrens från exempelvis Japan. 1960-talet blev en besvärlig period för göteborgsvarven efter ett lysande femtiotal, då varven tjänade stora pengar. Problem med konkurrens och valutaöverföringar gjorde marknaden allt tuffare och varv på fallrepet togs så småningom över av svenska staten (Svenska Varv). Därefter slutade snart fartygsbyggnadsperioden i Göteborg och endast reparationsverksamhet finns kvar. En mer än hundraårig epok hade gått i graven. Historien om varvens uppgång och fall berättades av Eskil Mare på ett mycket medryckande sätt och att hans skildring var korrekt kunde bekräftas av några av mötesdeltagarna, som precis som Eskil hade varit anställda på de göteborgska varven. Eskil krävde inte ens arvode för sitt föredrag. I stället avtackades han med den nyutkomna boken ”Havsblänk”.

Efter dragning på dagens lotteri och årsmötets avslutning var det dags att ge sig ut i mörkrets och den evighetslånga bohuslänska vintern. Ett nytt verksamhetsår hade börjat.

Hälsö i februari 2010
Sture Olofsson, skrivande ordförande