Vit slavhandel i Göteborgs skärgård av Nathan Odenvik
Insänt av Gunnar Alexandersson
En stilla, vacker augustidag 1789 satt den unga Margareta Klipper utanför Anders Svenssons hus på Björkö Huvud. Anders var liksom Margareta född på Instön i närheten av Marstrand. Under ett besök i fädernebygden tre år tidigare följde den då 16-åriga kaptensdottern med till Huvud. Där fick den ensamma flickan sitt andra hem. Hennes far och ende bror hade nyligen drunknat. Modern, förut mycket klen, bröts ned, dog strax därefter.
Anders och hans hustru Maria hade just gått till grannbyn Ryd och tagit båda barnen med sig. Närmaste grannfolket var också borta. Så Margareta satt alldeles ensam, försjunken i tankar.
Ingen störde henne, förrän ett par fina herrar, kom nerifrån hamnen. De hälsade artigt och undrade, om de kunde få köpa två kannor mjölk och ett tjog ägg. De hade sin båt liggande i Huvud hamn. Av den utländska brytningen förstod Margareta, att de var fransmän, de talade dock god svenska.
Herrarna fick köpa, vad de önskade, och inledde ett livligt samtal med den unga flickan. Hon såg bra ut, Margareta, och hade ett intagande väsen, blev omtyckt av alla. Hennes stora, blå ögon var underbart vackra. Hon tyckte, att främlingarna var väldigt trevliga. När de föreslog, att hon skulle följa med ner till hamnen och se på deras båt, var kaptensdottern genast villig. Under glatt samspråk begav de sig i väg.
Margareta hade varit ombord på många skepp, gjort flera resor tillsammans med sin far, men maken till farkost hade hon aldrig skådat. Hon blev slagen av förvåning inför allt det stiliga.
Ombord fanns ytterligare en man och två kvinnor. Också de talade svenska. Alla visade sig så vänliga mot den unga flickan. De slog sig ner i salongen och samspråkade och bjöd Margareta på ett glas vin.
Plötsligt utbrast en av männen: ”Vi har ett ärende till Kalvsund. Då vinden friskat och är förmånlig, gör vi den färden på en kort stund. Följ med på den sjöturen. Vi seglar hit tillbaka strax.” Margareta accepterade fast med viss tvekan. Tänk om hon inte hunne hem innan husbondfolket skulle komma från Ryd!
Under färden på Inre fjord gick två av männen ner i salongen. De kom snart upp och förklarade ”Efter vad vi nu funnit, varken behöver eller kan vi lägga till vid Kalvsund. Vi måste omedelbart bege oss hem till Normandie. Saken är ytterst brådskande. Vi har inte en minut att förlora.”
Likblek utropade Margareta: ”Men sätt mig i land var som helst vid Björkö, så kan jag gå hem!” Den ene av de två, han som fört ordet där hemma på Huvud, förklarade: ”Vi har tyvärr inget val. Du – så tilltalade nu Margareta – måste följa med till Frankrike. Jag lovar högtidligt, att du skall få biljett till Göteborg med första båtlägenhet. Vill du stanna någon vecka i Normandie och se dig omkring i det gamla ”nordiska riket”, skall jag skriva till din husbonde och tala om, hur allt förhåller sig.”
Margareta föll i häftig gråt och kunde inte säga ett ord. Slutligen fick hon fram: ”Vad skall mitt husbondfolk tänka? Och jag har ju inga kläder för en så lång resa.” En av kvinnorna: ”Bekymra dig inte om den saken. Vi har tillräckligt i klädväg här på båten. När vi kommer hem skall du få allt vad du behöver.”
Slutligen lugnade sig den stackars flickan. Alla var så vänliga mot henne. Ännu hyste hon inga misstankar om än det hela verkade egendomligt.
Den ena dagen, den ena veckan förflöt efter den andra. Vädret var hela tiden idealiskt. Margareta verkligen njöt av den fina sjöresan. Hon hade det bra på allt sätt – kunde ibland rent av glömma, att hon befann sig så långt från hemlandet.
Under seglingen till Rouen lade båten till vid flera ställen om nätterna och tog ombord folk. Margareta hörde röster från glada flickor och ville gå upp på däck. Hon hindrades alltid, ibland med milt våld. Det väckte hennes förvåning – och misstanke. En isande känsla genomfor henne. Väl hade hon hört talas om vit slavhandel, men … Skulle hon nu ha blivit offer för denna skändliga hantering? Tanken härpå verkade rent av bedövande.
Så småningom stod den kalla, förfärliga verkligheten klar för henne: hon hade fångats i en snara utan minsta hopp att någonsin bli befriad från sitt ohyggliga förnedringstillstånd. De fem personer hon trott så gott om kastade helt plötsligt masken. Slav(j)ägarna triumferade över den fina bohuslänska handelsvaran, som skulle skaffa dem goda inkomster i stadens ”glädjehus”.
Vi drar en barmhärtighetens slöja över de hemska händelser, som utspelades under ett år. Den vackra, oskuldsfulla skärgårdsflickan hade förvandlats till ett viljelöst redskap, försänkt i ett avgrundsdjup lidande. För henne var nu livet en plåga.
Någon gång kunde det dock komma så pass ljusa stunder, att hon förmådde tänka. De korta minnesbilderna rörde sig kring hennes husbonde på Björkö Huvud men särskilt kring den lille ljuslockige Alexander, som hon så många gånger hjälpt att plocka blåsippor i hamnen. Aldrig skulle hon få se honom mer, leka med honom.
Ett år, för Margareta fruktansvärt långt och mörkt, hade gått till ända. Ryktet om den vackra ”glädjeflickan” från Bohuslän nådde då en ung kapten, Paul Sant, i Rouen. Han beslöt sig för att gå in i nästet. Den syn, som mötte, slog honom våldsamt. Aldrig hade han trott, att lidande och smälek bara på ett år kunde sätta så fruktansvärda spår hos en ung flicka. Han ryste – och fattade strax sitt beslut: Han skulle friköpa flickan och därmed göra slut på skändligheten. Han frågade efter priset. Vederbörande nämnde ett mycket högt belopp, säker på att kaptenen skulle rygga tillbaka. Men denne räknade genast upp summan och överlämnade pengarna till den häpne slavägaren, Margareta var fri – friköpt!
Men hon förmådde inte känna någon som helst glädje och tillfredsställelse. Viljelöst följde hon sin räddare, utan möjlighet att tänka eller reflektera, jo, en tanke grep henne verkligen: På det nya stället kan det inte bli värre, än hon haft det.
Under normala förhållanden skulle Margareta ha förstått, att hon hamnat i goda händer. Tillsammans med sin syster bodde kapten Sand i egen villa, dit han förde sin skyddsling. Hans mor, änka och sängliggande sjuk, fick vård av honom.
Strax intogs en enkel aftonmåltid, under vilken inte många ord växlades (både kaptenen och hans syster talade ganska god svenska). Margareta gick därpå till vila, sov hela natten till långt fram på förmiddagen – första natten på ett år hon sovit lugnt.
Hon återhämtade förunderligt snabbt de domnade krafterna, vart som en ny människa, fick nytt livsmod. Under dagarna, då kaptenen var i tjänst (förde en båt i hamntrafik), kom de båda flickorna in på alltmer förtroliga samtal. De förstod varandra så väl, deras själar möttes i sann vänskap. Margareta var tacksam till Gud, som fört henne till ett sådant hem.
Sällan och då helt flyktigt berördes de hemska förhållandena i ”glädjehusen”. Margareta sökte förgäta, hur det varit där. Det var så mycket annat att tala om, om nya upplevelser i Normandie, nya bekantskaper. Och gärna ville man höra om Bohuslän, om livet i Göteborgs skärgård under sillperioden. Ofta kom Margaret att nämna lille Alexander på Björkö Huvud.
Länge dröjde det inte, förrän kapten Sand förstod, att han friköpt en flicka, som ägde ett hjärta av guld. Sympati övergick till verklig kärlek. Skulle hon bli hans livs ledsagarinna? Den stund kom, då han anhöll om hennes hjärta och hand. Hans djupa känslor besvarades. Innan ett år gått, stod den unga bohuslänskan, f.d. slavinnan såsom brud i sitt nya hem.
Margareta nämnde ibland, att hon borde skriva till sin husbonde och berätta om sitt levnadsöde, om sitt lyckliga äktenskap i Normandie, men det stannade vid blotta tanken. Brevskrivning hörde ej till det vanliga denna tid!
Åren gick, decennium efter decennium förflöt. Fem barn växte upp i Margaretas hem. Äldste sonen blev kapten liksom far. I sitt äktenskap fick han en son, Edmund, som utbildades till lots.
En majdag 1846 kom ett svenskt fartyg till Rouen. Kaptenen hette Sven Nilsson och ar från Björkö Sörgård. Han begärde lots och erhöll just Edmund Sand. Sörgårdsbon blev förvånad, när han hörde lotsen tala svenska. Ännu mer överraskades denne av namnet Björkö i Göteborgs skärgård. ”Å där har min farmor varit i unga år! Ofta har hon berättat för barn och barnbarn om Bohuslän, om Björkö Huvud, där hon haft tjänst. Du måste komma hem till farmor. Vad hon kommer blir glad att träffa och samtala med någon från Göteborgs skärgård, från Björkö. Hon bor hos mig., när har du tillfälle?” ”För mig skulle det gå bra i morgon eftermiddag.” ”Utmärkt, då måste du reservera hela kvällen. Jag kommer till din båt och hämtar dig.”
Sammanträffandet blev en verklig upplevelse för dem båda, störst naturligtvis för Margareta. Hon – nu 76 år – berättade hela sitt livs historia för björköbon. Denne å sin sida hade mycket av intresse att tala om: att Alexander var en välbeställd hemmansägare, som varit nämndeman i många år och ägde ¾ av hela Björkö Huvud och en stor gård i Sörgård, som han överlåtit åt äldsta dottern Anna-Britta, gift där. Yngsta dottern, Ingrid, var trolovad och skulle som gift bo kvar i gamla hemmet. Och Alexanders yngsta syster, Magdalena, ägde med sin man resten (1/4) av Björkö huvud. Hon bodde som närmaste granne med brodern. – Några år efter det Margareta lämnat Björkö, hade hennes husbonde drunknat strax utanför hamnen.
Timme efter timme hade de två suttit och samspråkat. Först vid midnatt kunde det bli tal om uppbrott. Vid avskedet utbrast Margareta: ”Jag har ett par gamla saker, som jag skattar mycket högt. Dem skulle jag gärna vilja skicka med till Björkö. Det är ett par kavlar med bräde, fint utskurna. Får jag besvära dig därmed?” ”Jag skall med glädje överlämna dem. Vem skall ha gåvorna?” ”Du skall ge den ena till Alexander, den andra till hans äldsta dotter i Sörgården. Ledsamt nog har jag ingen lämplig minnessak till Alexanders syster.”
Med djup rörelse skildes de båda efter första och sista sammanträffandet under detta jordeliv.
Det väckte stor uppståndelse på Björkö, när kapten Sven Nilsson kom hem och berättade om de märkliga händelserna i Normandie. Minnesgåvorna togs emot med nästan helig vördnad. Den 63-årige Alexander kom ganska väl ihåg Margareta. Hon var alltid så snäll och rar mot honom, sa han.
De två minnessakerna finns kvar i släkten och förvaras som klenoder. Ägarna är nu Alexanders dotterdotters dotterson i Hönö Gårda och hans dotters sonson i Björkö Sörgård.